Startsidan

Vad är OCD?
Beteendeterapi
Läkemedel
Frågor och svar
OCD-behandling
Självhjälp
Artiklar om OCD
Boktips



Kontakt
Lokalföreningar
Bli medlem
Medlemstidning



Styrelse
Annonsera
Länkar
Gästbok
Chatt
Diskussionsforum

En gränslös sjukdom

Av framlidne Professor Per Mindus

"Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två" skrev Kippling när han tänkte på de många skillnaderna mellan västerlandet och orienten. Men vad gäller tvångssyndromet stämmer inte Kipplings bild. Sjukdomen finns i alla väderstreck, i alla kulturer, hos alla raser. Den respekterar heller inga sociala gränser. Den drabbar män och kvinnor i lika hög grad.

Gränsen mellan normalt och sjukligt

En andra illustration till tvångssyndromets gränslöshet är den otydliga gränsen mellan normalt och sjukligt. Enstaka, lätt rituella beteenden eller tvångsmässiga föreställningar har vi ju alla. och jag ser t ex på TV hur några av våra bästa idrottsmän utför liksom en rit när de skall utföra ett svårt moment under en tävling. Jag ser rituella beteenden hos barn, hos gamla, ja även hos djur. och Bibelns Herodes tvådde ju sina händer. Allmänt kan sägas att gränsen mellan normalt kollande och sjukligt kontrolltvång går där beteendet blivit plågsamt och tar oproportionerligt lång tid. Som en tredje illustration till tvångssyndromets gränslöshet kan ses det fin samarbete som sedan flera år äger rum mellan olika forskare från olika forskningsfält från olika nationer som alla förenas i sina ansträngningar att öka våra kunskaper om sjukdomen.

Olika orsaker

När jag fick min utbildning i psykiatri under sjuttiotalet hette det om "tvångsneurosen" att den var ovanlig, berodde på olämplig uppfostran och var obotlig. Modern forskning visar att detta inte stämmer. Sjukdomen tycks vara långt vanligare än vad vi trott och drabbar troligen flera procent av befolkningen. Det finns inga vetenskapliga stöd för att sjukdomen skulle vara orsakad av t ex alltför intensiv "potträning". Däremot kan den bli värre vid olika påfrestningar. Sannolikt har tvångssyndrom en mängd olika orsaker och det finns nu starka bevis för att vissa delar av hjärnan har en förhöjd aktivitet under pågående sjukdom. Framgångsrik antiobsessiv behandling med beteendeterapi eller läkemedel ger normal aktivitetsnivå. Glädjande nog har forskningen fått fram allt bättre behandlingsmetoder så att åtta av tio sjuka kan räkna med att bli bättre eller t o m bra.

Många skäms

Men trots dessa framgångar måste vi minnas att många människor som drabbats av tvångssyndrom – och deras anhöriga – inte nås av information om sjukdomen och dess behandling. Många skäms gränslöst för sina symtom, eller skräms av tanken att kanske mista förståndet, de tvingas ju av en inre kraft att tänka tankar eller utföra handlingar som de själva finner motbjudande. Man kan bli sjuk för mindre!

Förståelse

Vid ett så svårt, vanligt och komplicerat tillstånd som tvångssyndromet behövs information, både för förståelsen av själva sjukdomen och för förståelsen för de sjuka. Det förekommer ochså psykiatriska behandlare som inte har hängt med i utvecklingen utan sitter fast i den gamla uppfattningen om sjukdomen som de fick under sin utbildning, kanske för många år sedan. Här har Ananke en viktig uppgift. Vi har under åren fått många exempel på hur människor med tvångssyndrom med hjälp av information från Ananke fått rätt diagnos och rätt behandling. På några år har Ananke nu utvecklats till en heltäckande riksförening och medlemsantalet växer ständigt. Riksföreningen är nu välkänd både utom och inom psykiatrin och vården (i sig ett gränslöst fenomen). En enkät bland psykiatrispecialister visade att nio av tio kände till Ananke och hade tillgång till föreningens informationsmaterial.

Ananke i Norden

Låt mig avslutningsvis återknyta till temat gränslöshet. Under en period arbetade jag i Trondheim och kunde vara med och bilda en norsk förening. Även Ananke Norge ökar i medlemsantal och lokalföreningar bildas på flera håll. Jag har nu kontakter även i vårt södra grannland och förberedelser pågår för bildandet av en tvångssyndromförening i Danmark. Ett nordiskt samarbete kring tvångssjukdomen, visst vore det väl ett fint exempel på sjukdomens gränslöshet?