| 2023-07-22
Olav Bengtsson/BUP SLL Öppet
brev till ledningen för BUP i Stockholms län: Vid årsskiftet 2003/2004 upphörde det OCD-team (OCD/tvångssyndrom) som behandlar OCD-drabbade barn och ungdomar upp till 18 år i Stockholms län. Det var det enda länsövergripande OCD-team som fanns, och de enda som erbjöd adekvat, evidensbaserad, behandling med KBT och ”exponering med responsprevention” i barnets hemmiljö, samt ev. medicin, – en mycket framgångsrik behandlingsmetod som i Sverige ursprungligen arbetats fram av OCD-teamet/BUP i Uppsala län. Det är fullkomligt oacceptabelt att en väl beprövad och framgångsrik behandlingsmetod inte längre erbjuds de 2 % av barnen i Stockholms län – en i varannan klass – som lider av tvångssyndrom. Tidiga insatser med adekvat behandling är avgörande för möjligheterna till tillfrisknande. För det går att bli frisk/symptomfri med rätt behandling. Ju tidigare insatser, desto bättre resultat. Dessvärre är risken för att tvångssyndromet förvärras om den går obehandlad – eller felbehandlas med psykodynamisk samtalsterapi – mycket stor! Detta medför förstås ett oerhört lidande både för det drabbade barnet – och enormt svåra påfrestningar för barnets familj. Svårigheter att fullfölja sin skolgång, risk för att dessutom utveckla en tilläggsdiagnos som t.ex. depression, inte kunna utöva fritidsaktiviteter, inte kunna träffa sina kamrater o.s.v. Om de inte erbjuds rätt vård tidigt, är risken även stor att de blir förtidspensionerade i unga år! Barnets föräldrar tvingas ofta sjukskriva sig – i värsta fall kan konsekvensen bli uppsägning från arbetet – p.g.a. den ökade, ofta akuta, belastningen som sjukdomen medför. Även syskon drabbas hårt och kan inte ta hem kompisar, får mindre uppmärksamhet och får stå tillbaka p.g.a. allt merarbete som det innebär att ha ett OCD-sjukt barn i familjen. Risken för slitningar i familjen ökar, och därmed dessutom risken för skilsmässor! Kostnaderna för samhället blir alltså stora och vi har inte råd att låta dessa barn gå obehandlade! Varför har OCD-teamets verksamhet upphört och vad görs för att återinföra verksamheten? Fick f.d. OCD-teamets personal tillräckliga resurser och uttryckt stöd från BUP:s ledning för sin verksamhet? Hur stora ansträngningar har gjorts från BUP:s ledning att återupprätta verksamheten? Hur länge ska barnen och ungdomarna behöva vänta på adekvat behandling? Hur länge ska det dröja innan problemet tas på allvar och ansvariga tar till sig nya kunskaper om evidensbaserad behandling och ser till att genomföra de förändringar som krävs! Dessa frågor kommer vi att ställa till BUP:s ledning i den uppvaktning vi försökt få till stånd i ett halvårs tid – och dessa frågor vill vi också att ansvariga politiker och tjänstemän besvarar! Vi kan inte tillåta ett tyckande i dessa frågor utan kräver kompetens och prestigelöshet! Ansvariga måste ställas till svars för att det inte erbjuds korrekt vård till en mycket stor patientgrupp! Barnen lider under tiden som detta förhalas! Nu finns, enligt information från BUP, planer på att omorganisera verksamheten. Hur ser planerna för det framtida OCD-behandlingen ut på idéstadiet? Kommer man att använda de adekvata, beprövade och framgångsrika arbetsmetoder som föregångarna inom OCD-behandling i Sverige, OCD-teamet/BUP i Uppsala län, har tagit fram? Är BUP i Stockholms län intresserade av den stora erfarenhet och kunskap som Svenska OCD-förbundet Ananke och dess stockholmsförening besitter, genom att bjuda in oss till samtal? Det är som att dra en lott, för dem vars barn får OCD. Det ser väldigt olika ut på de olika BUP-mottagningarna och det är inte ens säkert att man får rekommendationer om adekvat, evidensbaserad behandling! Exempel på det kan ges genom ett citat från BUP:s egen hemsida: …"Exempel på behandlingsformer som används i behandlingen av OCD är stödsamtal, samtalsterapi eller beteendeterapi samt medicinering…" Här ges direkt vilseledande information och här avslöjas bristerna inom BUP! Samtalsterapi har ingen vetenskapligt dokumenterad effekt – tvärtom riskerar sjukdomen istället att snabbt förvärras av detta! Om detta är den behandling som erbjuds våra OCD-drabbade barn och ungdomar som söker sig till BUP i Stockholms län, så är det katastrofalt! Vidare nämns beteendeterapi, men man skriver inte att det ska vara Kognitiv beteendeterapi, KBT, vilket är avgörande för resultatet. Dessutom nämns inte alls att tvångssyndrom ska behandlas med ”exponering med responsprevention” (att våga utsätta sig för det man är rädd för, utan att ge efter genom att göra en tvångshandling). Denna metod används som en mycket viktig del i behandlingen och endast i samförstånd och överenskommelse med patienten och man börjar alltid med den för den patienten lättaste, minst obehagliga, tvångshandlingen. BUP utelämnar alltså även viktig information istället för att tydligt beskriva att det finns stora möjligheter att bli fri från sin OCD, med rätt vård! BUP:s mål och inriktning måste väl vara att hjälpa de drabbade barnen genom att ge korrekt information och behandling? Om ett barn fick diabetes och det bara fanns ett behandlingsteam som erbjöd korrekt medicinsk behandling skulle man inte kunna säga –"tyvärr, vi ska upphöra med vår verksamhet och kan inte behandla din diabetes – men du kan få gå till en psykolog och prata om hur det känns att ha diabetes istället!" Det är så det ofta går till idag om man lider av tvångssyndrom! Det är en katastrof att det ser ut så idag inom BUP och OCD-föreningen Ananke i Stockholm kräver att något görs omgående för att återinföra OCD-teamet! Vi refererar till Anders Miltons utomordentligt välformulerade debattinlägg i DN: Ur DN Debatt
Onsdag den 2 juni 2004. Anders Milton: OCD-föreningen Ananke i Stockholm och Svenska OCD-förbundet Ananke genom: Lena Marjoniemi, kanslichef/OCD-föreningen Ananke i Stockholm (0739-56 77 86) Anita Odell, ordförande i Svenska OCD-förbundet Ananke (073-998 46 65) |