Brev från “Lilla My”.
Denna berättelse har jag fått via epost till
Du är välkommen med Din!
Hej!
Rent spontant så känner jag att en helt ny värld öppnade sig när jag av en
ren slump kom in på en websida med ett diskussionsforum angående OCD, som
senare ledde mig in på Anankes sida. Jag visste att tvångsmässiga rutiner
förekom hos fler än mig men aldrig att även tvångstankar (oönskade tankar,
så kallade “spikar” eller “spikes”) också var en variant av detta.
Jag har som liten haft alla möjliga symptom, allt från problem att slänga
saker till samlar och kontrollerar-fobier. Jag förstod aldrig som liten att
detta var ett problem som fler hade, tyckte jag var snurrig i huvudet och
trodde aldrig att någon skulle förstå mig eller förstå vad jag pratade om
när jag försökte förklara vad jag höll på med. Kände mig besatt och trodde
bara att det var mina egna hjärnspöken som spelade mig ett spratt.
Dom första symptomen kom när jag var ca 10 år och eftersom jag aldrig tog
upp det med någon vuxen så led jag av detta i många år, hamnade i
depressioner (mest troligt en följd av min OCD – obs min egen bedömning).
Perioderna kom och gick, ibland sämre, ibland bättre men de låg alltid
“latent” i bakhuvudet. Under min tonår så hände väldigt omtumlande saker,
min mamma dog och min pappa gifte om sig och jag blev inkastad i en
familje-situation som jag inte mådde bra i. Under denna period så försvann
nästan OCD:n helt, men kom in i mitt liv som ett spöke i garderoben igen
1994 när jag fick min son.
Jag har fortfarande vissa tvångsritualer som jag aldrig kommer att kunna
rucka på, måste till exempel alltid titta 3 ggr på tvättcylindrarna innan
jag lämnar tvättstugan, måste alltid riva en bit av toalettpappret och
slänga på ett ställe där jag kommer åt dem vid ett senare tillfälle innan
jag slänger pappret i toa-stolen mm mm. De är en del av min vardag och jag
tycker inte att de går till överdrift eller att jag egentligen mår dåligt av dem,
jag accepterar dem och tycker inte att min vardag eller mitt jobb blir stört
av detta. Vissa ritualer vågar jag trotsa, andra inte.
Det som är jobbigt är dessa “oönskade tankar” eller “spikes”. Jag läste en
mycket givande artikel av Steven Philipsson om just detta, och mitt hjärta
klappade av någon slags upphetsning eller lättnad när han kom med exempel
som var precis hämtade ur min vardag: “mamman som ser ner på sin nyfödda
baby som hon älskar över allt annat och får plötsligt en tanke att hon borde
kväva ungen med en kudde…”
Det här är alltså vad som drabbat mig. Min sexårige son är allt för mig, han
är så otroligt söt och charmig att folk stannar på stan och jag älskar honom
över allt annat. Ändå har jag dessa ständigt återkommande “spikar” om att
jag gör illa honom, mördrar honom på de mest vidriga sätt. Det är värst när
jag är ensam med honom för då vet jag att allt hänger på mig, ingen hindrar
mig om jag gör honom illa. Dessa tankar kommer och går, ibland värre ibland
bättre. De finns där hela tiden men det är mitt sätt att hålla dem i schack
som avgör hur starka de ska bli.
När jag först fick dessa “spikes” när min son var ett par månader så trodde
jag att jag höll på att bli galen, att jag var en potentiell mördare och att
jag var en ond människa som inte älskade min son. Efter ett tag blev
sitautionen ohållbar. Jag fick despressioner och ångest till följd av detta
och efter ett tag kontaktade jag en privat psykolog som jag började gå hos.
Jag berättade om mina problem, ångesten, mm, även tvångstankarna, men jag
kände sådan skam och skuld över de värsta tankarna att jag inte kunde klä dem i
ord, än mindre berätta för psykologen. Psykologen tog aldrig ordet OCD i sin
mun och jag tror aldrig han förstod att det var det jag led av. Efter ett par
månaders besök hos honom så avbröt jag behandlingen mest av ekonomiska skäl
men samtidigt så tyckte jag inte att jag kom längre i behandlingen, det var
något bättre men inte bra. Efter ytterligare några månader så kände jag ändå
att jag behövde fortsatt hjälp och började träffa en statlig psykolog som
till viss del hjälpte mig på många bra sätt. Jag fick det aldrig bekräftat
att det var en speciell “sjukdom” jag hade, OCD nämndes aldrig och jag
vågade aldrig berätta hur dessa tankar tog form, utan sade mer att jag
plågades av ett ständigt dåligt samvete för min son för att jag var en dålig
mamma, men att jag också hade jobbiga tvångstankar om att jag skulle göra
honom illa, men aldrig exakt hur tankarna tog form.
Hon lärde mig i alla fall att förstå att tankarna är ett “fantasifoster”, att
det handlade om att se “skräcken i vitögat” och inte försöka motarbeta
tankarna för då blir de bara värre. Detta har jag också försökt efterleva,
när tankarna har varit som hemskast och mörkast så har jag mer låtit dem
komma, levt i dom och inte försökt motarbeta dem och intalat mig att jag
inte är någon ond människa för att jag har dessa tankar. Till saken hör
också att ingen utåt märker att jag mår dåligt eller lider av detta, jag
sköter mitt jobb utan anmärkning osv. Det är jag själv som lider inne i mig
själv.
Enligt artikeln jag läste tidigare så skulle detta tydligen vara ett väldigt
bra sätt att liksom låta tankarna ge en andrum, plantera dem i sitt
medvetande istället för att akut signalera att “såna här tankar ska man inte
ha, det ska ingen frisk människa ha”. Artikeln gav också andra exempel som
att låta “spikarna” ligga i bakgrunden i ens medvetande och acceptera dem,
se dem som en del av sig själv och därmed inte ge “paniken” och “ångesten”
näring. Helt enkelt göra de obehagliga tankarna väldigt odramatiserade. Ett
annat sätt var att förtränga dem och sedan släppa ut dem och fokusera på
dessa tankar en viss tidpunkt under dagen under 45 min – 1 timme. Och då
verkligen tänka ohämmat och koncentrerat på dessa förbjudna tankar.
Att veta att jag inte är ensam om detta och att jag inte är “trokig” eller
“kallblodig mördare”, hjälper mig mycket och jag tackar Gud att jag hittat
dessa sidor på webben. Det jag skulle vilja ha nu är råd, tips hur jag ska
gå vidare med detta samt en bekräftelse på att denna “sjukdom” är inget att
skämmas för, det finns hopp att komma ur det, lite mer fakta om var jag ska
börja för att få behandling för detta osv. Vad beror det på att man får det,
finns det fakta eller spekulationer kring detta? Hur många blir “botade”
eller får en dräglig vardag? Vad är den vanligaste/effektivaste behandlingen
nuförtiden? Är jag rätt informerad att detta är en “neuros” och inte en
“psykos”, och neuroser är väl inte lika “allvarliga” som psykoser? Måste man
gå på medicin resten av livet för att leva normalt?
Till saken hör att INGEN känner till att jag har dessa “tvångssyndrom” och så vill jag också att det ska förbli.
Om man blir medlem i eran organisation, kan man få skrifter och
sånt i täckta kuvert så att det inte syns var det kommer ifrån osv. Kan man
få hjälp/behandling eller föra dialog med någon om detta via “nätet”? Finns
det kontaktpersoner över hela Sverige, brukar ni ha träffar osv osv?
Lilla My
