Inkompetens på psykiatriska kliniken.
Denna insändare var införd i Kristianstadsbladet den 19:e januari 1998
Jag är en så kallad välutbildad patient här på kliniken. Jag lider av OCD,det vill säga tvångssyndrom. Jag har läst otaliga böcker om både OCD och kognitiv beteendeterapi. Ni säger att ni har resurser som behövs för att behandla Era patienter framgångsrikt. Där har ni fullkomligt fel! Ni har ingen legitimerad beteendeterapeut som vet hur man ska gå till väga på rätt sätt. Ni har arbetsterapeuter med viss vidareutbildning, men deras arbetsmetoder är inte de bästa eller rätta. När uppdaterades deras utbildning senast? Deras arbetssätt är förlegat. Man kan läsa i varenda bok om OCD hur kognitiv beteendeterapi ska bedrivas, och arbetsterapeuternas metoder är enligt dagens nya rön helt fel.
Jag vänatde själv i åtta månader på att få komma till en arbetsterapeut här på kliniken. För det första en oacceptabelt lång väntetid och när det väl är min tur sätts det en pensel och målarfärger framför mig. Gissa vad jag ska måla? Jo, jag ska rita mig själv som ett träd! Vad har det med min rädsla för att gå på brunnslock, vara i stora folksamlingar att göra, eller mina ritualer jag måste göra för att allt ska vara giltigt. För att inte tala om alla fruktansvärda tankar som gör sig påminda varenda vaken sekund. Tankar som till exempel kan vara att jag är helt säker på att något av barnen säkert kommer att vara dött innan kvällen, eller att jag måste börja räkna avstånd när jag är ute och kör bil med mera, med mera. Sedan skulle jag göra en livslinje som börjar dagen jag föddes fram till dags datum. Där skulle jag fylla i alla händelser under mitt liv som jag kunde komma på. Sedan skulle detta blötas och stötas fram och tillbaka, igen och igen. Det mår man naturligtvis fruktansvärt dåligt av. Man ska inte må sämre för varje behandling eller bäva för att gå dit. Då måste något vara fel. Kognitiv beteendeterapi går ut på att utsätta patienten för det den har svårt för och hjälpa till så att patienten uthärdar sin ångest till den i bästa fall klingar av. Framför allt går den ut på att jobba framåt inte bakåt i tiden.
Har man inte den kompetensen som behövs på sin klinik får man ju se till att remittera patienten till en kunnig terapeut på ett annat sjukhus så att patienten får en chans att tillfriskna och få ett liv med livskvalitet. Kunna återgå till sitt arbete och känna sig som en normal människa, och betala skatt. Pengar som man visserligen inte ser röken av när man är sjuk och behöver vård. Men ändå!
Hjärtpatienter och liknande fall är det inga problem att remittera till en kompetent specialist när det inte finns tillräckligt med kompetens på hemmaplan. Då får det minsann kosta pengar. Vari ligger skillnaden?
Jag kan inte se den, och det är många med mig. Är det en gammal fördom som lever kvar att psykiska sjukdomar är inget man talar om. Det ska gömmas undan för det är inget “fint”? Är det tänkt som någon sorts självutrensning? Att folk ska ta livet av sig efterhand som dom inte orkar mer, eller vad är det frågan om?
Så varför inte investera i en egen KBT-terapeut här på Kristianstadskliniken!
Det hade verkligen varit välbehövt, och mycket välkommet.
Från en mycket uppgiven patient
