|
En sak som jag tror att vi alla,
som har erfarenhet av tvångssyndrom, har känt
någon gång är maktlöshet.
Maktlöshet därför att alla våra
ansträngningar att på egen hand och med bara
vår egen vilja kontrollera eller motverka
tvångstankar eller tvångsritualer har
misslyckats. Insikten att min egen vilja inte räcker
till behöver dock inte leda till att jag lägger
mig ner och ger upp.
För ca fem år sedan
tog du tag i uppgiften att organisera och leda en
lokalförening av Ananke här i nordöstra
Skåne & Blekinge. Det är ingen lätt
uppgift att leda en förening där medlemmarna har
så olika bakgrund, som vi har: Här finns
lärare & läkare, bussförare &
barnskötare, assistenter & arbetslösa,
Skåningar, Blekingar, Göingar och en och annan
Stockholmare i förskingringen. Här finns personer
med tvångssyndrom och mer eller mindre medberoende
föräldrar, barn, äkta makar och
vårdgivare.
Några vill att vi ska
sälja lotter, dricka kaffe och ha allmänt trevligt
på våra möten, några vill ordna
självhjälpssamtal med krav på tystnadsplikt
och anonymitet. Några vill gå ut i naturen och
hämta kraft där, några vill ordna
studiecirkel för anhöriga, några vill skaffa
möteslokal, kontorsutrustning och samverka med andra
patientföreningar, några vill informera om
tvångssyndrom på skolor, daghem,
försäkringskassor eller rakt ut i rymden på
internet.
När idéerna
står som spön i backen kan det vara bra att
balansera med lite sund skeptisism för att
idéerna ska kunna förvaltas och
förverkligas och det har ofta blivit din ibland
otacksamma uppgift. Egentligen är det fantasktiskt att
lokalföreningen fortfarande finns och det tror jag att
vi till stor del kan tacka dig för !
Det jag tror att vi har gemensamt
förutom mer eller mindre smärtsamma upplevelser av
tvångssyndrom är en viss ödmjukhet
inför våra möjligheter att klara allting
på egen hand och en tro på, eller i alla fall en
förhoppning om att vi tillsammans kan uppnå mer
än vad vi kan var och en för sig.
Jag vill tacka dig å
föreningens vägnar för dina insatser som
ordförande under den här tiden och å min
familjs vägnar för det stöd och den omtanke,
som du visade oss när vi hade det som värst med
tvångssyndrom för ett och ett halvt år
sedan. Det satte vi stort värde på.
Jakob
|
