Brev till en mamma till en son med tvångssyndrom.

Detta brev är hämtat från en amerikansk epostlista för personer med tvångssyndrom.

Det är skrivet av psykologen Herb Gravitz, författare till boken "New hope for familys".

Översatt till svenska av Jakob.

 

Jag läste ditt brev med en blandning av känslor, från sorgsenhet över ditt tillstånd till vördnad för ditt mod, ditt engagemang för din son och din uthållighet.

 

Som klinisk psykolog kan jag fösäkra dig att du är helt normal i dina reaktioner, men att du lever i en fullständigt onormal situation. Även din påträngande tankar är normala. Dina påträngande tankar är faktiskt traumatiska bilder. Påträngande tankar och känslor är vanliga vid traumatiska stressreaktioner, vilket är vad du troligen upplever. Även depression är ett normalt och naturligt gensvar. Använd det som en sporre att mana dig att ta hand om dig själv likväl som att ge John hjälp.

 

Trots att du är vid din "sammanbrottspunkt" är du vis nog att söka dig ut efter hjälp och på det sättet är ditt brev inspirerande för alla, som lider på liknande sätt. Tvångssyndrom är en sjukdom, som påverkar individen och familjen. Förutom de primära symptomen, som otankar och tvångsritualer finns det många sekundära symptom, som depression, självmordstankar, förföljelsemani, rädsla, oförmåga att arbeta, gifta sig, skaffa barn och ja, självupptagenhet. Tvångssyndrom är en sjukdom som tar tag i uppmärksamheten och när man är i dess grepp finns det lite energi kvar till att bry sig om andra. Kanske kan du själv relatera till hur uppslukande tvångssyndrom kan vara och har kanske ibland försummat eller minimerat behoven och intressena för andra - till och med eller speciellt andra älskade personer.

 

Ditt brev berörde uppenbarligen många människor i sin allmängiltighet. Jordana en person, som själv har tvångssyndrom svarade på ett helhjärtat sätt. Hennes ord till dig var koncisa, deltagande och framförallt rakt på sak. Hon bekräftade ditt trauma - ja ditt trauma. Varje familjemedlem upplever sin egen skada från denna potentiellt förödande fysiska, känslomässiga, mentala, andliga och familjesjukdom.

 

Stöd och vägledning är precis vad du behöver och kompetent rådgivning av någon, som förstår tvångssyndrom och dess påverkan skulle vara en gåva till dig själv. Och om din son inte är i terapi hos någon, som är kunnig i att behandla tvångssyndrom ( vilket han absolut borde vara och du borde göra allt som står i din makt för att få detta att hända, inklusive - om han är tillräckligt gammal - låta behandling bli ett villkor för att han skall få leva med dig), kommer din roll bli att skaffa hjälp. Vi håller på att upptäcka att antingen är barn aggressiva, verbalt och ibland fysiskt eller så bombarderar de sin familj med oupphörliga frågor och begäran om försäkringar. Ofta gör barn bådadera omväxlande. Detta kan föra även de starkaste av oss till vår sammanbrottspunkt.

 

Du beskriver dig själv som om du var vid din sammanbrottspunkt. Jag tror dig, eftersom att leva under inflytande av tvångssyndrom är att leva i en atmosfär som karaktäriseras av konstant stress och trauma, pågående förlust och sorg och kronisk trötthet och utmattning. Men kom ihåg det kinesiska tecknet eller ordet för kris: det består av två symboler -fara och MÖJLIGHET. Jag kriser är en tid för möjligheter. Jag medger att ingen skulle välja din kris eller någon annan som ett trappsteg mot möjligheter, men givet att du inte har någon rösträtt när det gäller omständigheterna kring Johns tvångssyndrom, så har du ändå mycket att säga till om när det gäller hur du gensvarar på tvångssyndromet. Däri ligger din möjlighet. Däri ligger din resa från att överleva tvångssyndromet till att nå framgång på grund av tvångssyndromet, inte ens trots det.

 

Eftersom det inte verkar, som om du verkligen (tankar och känslor räknas inte, bara handlingar) håller på att lämna föräldrarelationen kommer du alltid att vara Johns mamma (även om du kan komma att vilja och kommer att behöva ta pauser). Det tillkommer dig att använda såret av tvånget, som en initierande erfarenhet in i ditt eget helande. Jag vet att du eller andra kan tänka att åsikten att tvångssyndromet är en möjlighet är antingen helknäpp eller bara en vacker dröm. Jag försäkrar dig dock att den är ingetdera. Jag har arbetat med överlevare efter alla sorters trauma under de senaste 20 åren och jag har sett om och om igen hur några kommer att använda traumat, som ett tillfälle för sin utveckling och sitt växande.

 

För att förstå detta till fullo är det avgörande att skilja mellan två typer av sår. Det första är ett "värdsligt" sår, det andra är ett "andligt" sår. Värdsliga sår har ingen mening anknuten till sig, snarare känner den lidande sig gjord till offer, tror att sårandet är personligt och tillbringar mycket av sin tid i ett tillstånd av omedvetenhet och förlamning. Personen lider ensam, i tystnad, har få anspråk och ännu färre åtaganden och är avkopplad från livets huvudfåra.

 

Ett andligt sår, å andra sidan, är likväl ett sår, det gör ont och skapar mycket smärta MEN dessutom är det något som ger mening åt ens liv. Andliga sår ansluter personen till hans eller hennes själv, andra och någonting större än honom eller henne. Cindy Lighter, en mamma som förlorade sitt barn till en berusad bilförare, bildade en nationell organisation, som kallas MMBB, eller Mödrar Mot Berusade Bilförare. Hur många människor känner du, som gör motgångar till ett tillfälle för den största resan av alla, resan till självet. Kom ihåg det gamla ordspråket "När livet ger dig en citron, gör citronsaft". Nå vad har du att göra av ditt liv, som är bättre än att göra resan mot att bli den person du var menad att vara. Det finns många vägar och detta verkar vara vägen, som du vandrar just nu. Det blir kanske inte alltid så här, det blir det säkert inte men just nu är det så här.

 

Jag menar inte att förringa ditt trauma. Det är av största vikt. Men stanna inte där. Frys inte fast i upplevelsen av Johns tvångssyndrom. Låt den vara flytande och röra sig och giv akt på den snarare än att reagera utan eftertanke. Använd på det sättet tvångssyndromet, som en möjlighet, som en påminnelse, som en invigning, som ett andligt sår.

 

Även om det låter konstigt så rekommenderar jag starkt att du under nästa månad, bara de kommande 30 dagarna "agerar som om" Johns tvångssyndrom är ditt andliga sår. Överlämna dig bara åt detta. Sök för att finna något slags personlig mening för dig eller dina älskade. Kanske är det för dig ett sätt att slutligen lära dig att ta hand om dig själv, att inte överge dig själv, eller hur du skall bli en prioritet i ditt eget liv för första gången. Detta är inga lätta läxor att lära och tills vi har gjort det kommer vi att upprepa våra misstag om och om igen lika besatta och tvångsmässiga, som våra älskade.

 

En del av att göra ett sår andligt i stället för värdsligt är att söka sig ut precis som du gör nu, vilket liksom alla andliga sår är inspirerande för andra, och kanske liksom Lighter forma en stödgrupp antingen öga mot öga eller på nätet eller bådadera. Det är heroiskt och smakar inte ett dugg offer. Det är ett väldigt stort medvetande, ett som är uppmärksamt på omgivningarna, både de synliga och de osynliga. Det knyter oss till andra och för vårt medvetande till det allmängiltiga i alla skadande och helande omständigheter. I processen ökar vårt självförtroende och de omkring oss kan bli vad moderna naturvetare kallar "uppsatta" och kan genom vårt exempel växa till sina högsta höjder. Vi är alla på olika punkter i vår resa. En annan pionjär i att skapa ett andligt sår formulerade det så här: "Som att gå upp för en spiraltrappa i mörkret. Jag är tacksam mot de som går före mig så att jag kan lära mig av deras vägledning. Jag kommer att hålla hårt i den hand som går före mig." Du är både ledare och följeslagare när det gäller att göra sår andliga.

 

I processen att göra ditt sår andligt, kommer du att höra från andra på sätt som du aldrig hade kunnat föreställa dig. Var öppen för lärdomarna. Du har ingenting att förlora och mycket att vinna. Bara under 30 dagar - när än ditt sinne driver iväg från detta åtagande eller om du glömmer bort det helt och hållet, använd din verkliga smärta, ditt verkliga trauma som en påminnelse att bli medveten om livets gåva. Ett gammalt axiom hävdar att det för varje ful sak i livet alltid finns ytterligar en vacker - om vi fortsätter att söka.

 

Om dessa ord inte bara låter psykologiska utan även andliga så är det riktigt. Det finns bokstavligen tusentals vetenskapliga forsknings studier som dokumenterar att ett liv fullt av mening där du känner dig ansluten och vet att du är en del av någonting större än du själv är kopplat till bättre hälsa av alla slag, ja verkligen med optimal hälsa och maximal prestation.

 

Så känn dig trött, känn dig missmodig, känn dig till och med ibland som ett offer men kom alltid ihåg att komma ihåg livets mening och dess gåvor. Återvänd alltid till ditt livs flygkurs och förlåt dig själv om du har halkat ur kurs. Ett flygplan som flyger från Malmö till Stockholm är på fel kurs åtminstone 90% av tiden. Allt den goda piloten gör att hålla nosen på flygmaskinen på flygrutten. Och kom ihåg att komma ihåg att din tid här är begränsad. Vi agerar alla som om vi skulle komma ifrån livet levande.

 

Framförallt, kom ihåg att det aldrig är för sent att ha en lycklig familj. Ordspråkets glas är både halvfullt och halvtomt. Fortsätt att hitta det halvfulla glaset. Och vem vet - i processen kanske du inspirerar John att bli hela den person han var menad att vara, inklusive en person som råkar ha en neurobiologisk sjukdom som kallas tvångssyndrom och som påverkar inte bara honom utan även alla hans älskade.

 

Välsignelser till dig och John och andra i familjen.

 

Herb Gravitz

ANANKE VID SÖDRA ÖSTERSJÖN