En vacker höstkväll i september träffades ungefär
17 Anankevänner för att lyssna på vad Peter hade att berätta.
Han hade förberett sig noga för det var viktiga saker vi skulle få lyssna på. Peter drabbades av OCD som ung vuxen och det var framförallt tvättvång som han var drabbad av.
Han höll nästan allt för sig själv, inte ens hans mamma visste om vad han kämpade mot. Efter många år, alltför många år, säger Peter, fick han en riktigt förstående terapeut. En som var KBT- utbildad och kunde det här med OCD. Hon och Peter arbetade under många år med att få bort hans ständiga handtvättande och de arbetade med stor framgång. Peter kände inte längre ett behov av att ständigt tvätta händerna. Istället började en tanke smyga sig på: ” Tänk om jag trampar i ett tuggummi?” Tänk om det fastnar ett tuggummi på mig om jag går under den här balkongen?
Peter fick nu börja ta tag i en tvångstanke, vilket visade sig vara betydligt svårare än att ombetinga en tvångshandling. Nu fick terapeuten och Peter arbeta på et helt annat sätt. Här krävdes handlingskraft och fantasi!

Tillsammans kom de fram till att Peter måste ha med sig en gammal näsduk som han själv kletat in med tuggummin och när han kände ångesten komma skulle han ta fram trasan och gnida den mot sina kläder. Vinsten skulle då vara att han bestämde över tanken. Om han trodde att han skulle kunna få ett tuggummi på sig och fick ångest av det, skulle han själv nudda ett gammalt tuggummi genom trasan och på det sättet ta makten över tuggummitankens skämmande egenskaper.
Mycket klokt tänkt och uttänkt med stor fantasi!

Peter berättade att hela familjen skulle för första gången flyga till Kanarieöarna och ha lite god semester efter många år med tvång. Eftersom denna resa planerades i efterdyningarna av attentatet i New York så var de flesta passagerarna rädda för kapare. Men se kapare struntade Peter i. Han var mest orolig för alla som skulle vilja tugga tuggummi vid start och landning…

Peter är en modig man som vågar berätta om sin OCD och han gör det på ett bra och roligt sätt. Vi som lyssnade förstod verkligen hur jobbigt han kan ha det. Vi delar hans önskan om en helt OCD -fri dag. Om man fick önska något mer så skulle vi vilja att han slapp sina sista rester av OCD, ” tuggummi- tvånget”, för allt det andra har ju han och terapeuten arbetat bort.

Peter inger hopp och dessutom kan han jonglera.

En vacker majkväll hade Anna förberett sig för att tillsammans med sin terapeut Marcus berätta om sin OCD. Det kom ett 40 tal intresserade som ville lyssna och äta av Daniels och Malins goda smörgåstårtor.

Anna började med att förklara hur begränsat hennes liv hade varit. Hon kunde knappast gå ut av rädsla för smitta och att gå i skolan med någon regelbundenhet var det inte tal om.
När hon kom till Lenagården var hon i så dåligt skick att hon bara kunde sitta på en stol och ha händerna innanför tröjärmen. Där tyckte hon att hon satt i månader och gjorde ingenting. Så småningom försvann aptiten också och hon blev magrare och magrare. Hon fick tvinga i sig lite för att inte helt tappa greppet om livet.

Anna hade två terapeuter. Marcus var den som var tuff och hård och envis och som hjälpte Anna utan att ge henne försäkringar. Hon berättar att han helt kallblodigt lämnade henne i flygplatshallen när hon skulle resa hem en gång. Vinkade adjö gjorde han och sen gick han! sa Anna.

Den andra terapeuten var mjukare i sitt behandlingssätt men lika envis och resolut. Anna behövde båda sätten, berättade hon. När hon väl hade börjat komma utanför sitt rum så blev träningen tuffare och tuffare. En period gick det sämre och då satt hon bara och glodde på sin dörr i rädsla över att om hon somnade så skulle kanske en knarkare komma in med livsfarliga sprutor. När Anna berättar detta förstår vi verkligen hur illa det har varit.

Men efter tre år på Lenagården så har Anna kommit hem till ett eget boende. Den unga tjejen som sitter där och berättar ser strålande ut. ” Jag är frisk som en nötkärna”, säger hon belåtet. Och belåten kan hon verkligen vara över sig själv och sin enorma kraft att ta itu med den svåra OCD hon varit drabbad av. Marcus säger att han ännu inte riktigt vant sig vid att se henne komma körande i en bil för att hämta honom vid stationen! Anna med körkort och eget boende! En omöjlighet för ett par år sen!

Nu måste Anna bara vara extra noga med att laga mat och äta på regelbundna tider annars är det lätt hänt att hon inte känner sig riktigt bra. Till hösten ska hon börja på folkhögskola och ta igen det hon förlorat genom sin OCD. Hon tycker livet är härligt just nu och vi tackar henne och Marcus med en varm applåd.

Det var en fantastisk berättelse vi fick höra och många gick ut i majkvällen med nytt hopp.

Maria Wolke

Vad händer hösten 2004 ?

Nu när höstens vindar snart kommer att svepa fram kan vi väl börja träffas igen och få stöd av varandra?

Torsdagen den 23/9 kl. 18.00 :
träffas vi i Lusthuset på Skillnadsgränd 2-22 (ett rosa litet hus på gården). Peter Norman kommer då att berätta om sin OCD och vi har möjligheter att ställa frågor.
Läs Mer

Tordagen den 21/10 kl. 18.00 :
träffas vi i HSO:s lokaler på Barnarpsgatan 33. Lillemor Leo kommer då att berätta hur man arbetar med Kognitiv Beteende Terapi.

Torsdag den 2/12 kl. 18.00 :
träffas vi i Lusthuset på Skillnadsgränd 2-22 och tittar på två informationsfilmer om hur det är att vara drabbad av OCD.

Ja, detta var höstens program- hoppas ni kan komma på våra träffar.
Jag skulle uppskatta om ni hörde av er innan mötena så jag kan beräkna för inköp. Ring eller maila!

Se här vad som hände våren 2004.