Att vara påhittig.
Denna berättelse har vi fått via epost.
Om du vill dela din berättelse med andra så skicka den till ananke@telia.com .
Jakob
När jag hittade Anankes webbsida var det som att allt föll på plats. Jag har nog vetat vad jag lidit av länge, men tvivlade ändå, eftersom en riktig ‘besatt’ förväntas syssla med spis och tvättkontroller – och det har aldrig jag gjort!
Som femåring började jag oroa mig över att skåpdörrar stod öppna i köket – speciellt en av dem, vilket hade ett tekniskt fel i låset, och därmed inte gick att stänga. Enbart därför var jag tvungen att försöka stänga den hela tiden. Hur kul är det?
I den här åldern kunde jag heller inte äta om inte allt var fint runt omkring mig – i sjuårsåldern brukade jag dammsuga golvet runt köksbordet innan middagen själv, eftersom mamma vägrade göra det.
Jag var också tvungen att upprepa en särskild ramsa varje kväll vilken gick ut på att min mamma måste försäkra mig om att: ‘Nej, det kommer inga mördare, nej, det kommer inga bombflygplan och nej, jag kommer inte att gå ut medan du sover’. Kul både för henne och mig – men detta var ett nödvändigt ont eftersom jag helt enkelt vägrade sova om jag inte hade blivit förvissad om dessa ting.
Barnsliga ritualer kanske, men det skulle bli värre.
När jag var 12 år fick jag veta att en av mina kusiner vars föräldrar låg i skilsmässa, hade börjat duscha flera gånger om dagen. Mamma sade att han led av tvång. Detta tyckte jag lät jättehemskt och tänkte sålunda: tänk om jag också skulle börja lida av tvång – bara för att det låter så hemskt!
Och följaktligen började jag därför med min egen tvångstanke: att svälja hela tiden. Oavsett om jag åt eller inte måste jag svälja, annars kändes det som om någonting var fel i halsen. Ironiskt nog fick mitt kroniska sväljande själva sväljreflexen att ‘gå ur led’, så jag blev verkligen fysiskt tvungen att svälja ideligen – tvång eller ej.
Detta pågick i tre år och jag minns perioden mellan 12 och 15 som en ocean av ångest. Jag hade ingen aning om vad jag egentligen höll på med och jag vågade inte berätta för någon heller. Försökte tala om det för mamma men hennes respons blev: ‘Alla sväljer ju ibland – vad pratar du om?’. Tvångstankarna påverkade vid denna tidpunkt hela mitt liv.
Jag har alltid varit killtokig och hade lyckats klämma in några hemliga förälskelser mitt bland allt sväljande, men i 15-årsåldern gick det plötsligt upp för mig att man ju faktiskt kunde vara homosexuell också. Och det kanske jag var – helt taget ur luften förvisso, utan några tidigare symptom – men jo, det var säkert det jag var. Vad skulle alla andra säga?
Det var just kring denna tvångstanke jag började utveckla fobier och panikattaker – jag fick syn pa en ‘snygg tjej’, tänkte genast ‘Tänk om jag tänder på henne!!!’ och fick direkt en panikattack. Dessa ångestkänslor av andnöd, hjärtklappning, svettningar etc. tog jag som ytterligare bevis på att jag faktiskt ‘tände’ på tjejen i fråga. Det blev en totalt ond cirkel – och naturligtvis kunde jag inte berätta för någon om dessa tankar.
I samma veva trodde jag också att jag kanske var kär i min egen pappa, attraherad av min mamma och kanske lite småtänd pa min bror. Ibland drömde jag om min pappa på natten och vaknade upp, kallsvettig.
Grejen var: jag ville inte tänka såhär. Det kändes som om hela jag var besatt och jag kunde inte sluta ‘kolla’ huruvida jag var lesbisk, eller pervers. Det var ett konstant testande som aldrig ville sluta. Och det trots att jag innerst visste vad jag tyckte om. Jag litade bara inte på det.
Det hela hade förvärrats under det sista året i gymnsiet (tidigare gick det mer i perioder och jag kunde ‘sluta’ tänka ibland) men vid den här tiden blev det verkligen illa. Reste utomlands efter studenten – kom bort från alla ritualer och blev kär – i en kille. Och plötsligt kändes tanken på att vara lesbisk helt verkligetsfrämmande. Jag litade på mig själv igen.
Fick emellertid en ny släng av tvivlen i 20-årsåldern, hela mönstret återkom efter att en pojkvän lämnade mig för en annan tjej. Gick till en psykolog, men där blev det bara värre, eftersom hon, precis som jag, började ifrågasätta motiven till mina tvångstankar. Jag försökte förklara hela processen för henne, att jag var tvungen att tänka på saker som skrämde och äcklade mig, men hon hade ingen aning om vad jag pratade om. Följaktligen kände jag mig ännu värre.
Tillsammans med en fantastisk kompis, meditation och en ny utomlandsresa blev jag långsamt bättre -och har nu varit mer eller mindre tvångsfri i snart 5 år! Otroligt! Däremot känner jag igen mig i ett av breven på hemsidan där någon säger att tvången kan återkomma under perioder av stress. Jag kan heller inte tillåta mig själv att ha för roligt – speciellt inför jul och semestrar drabbad jag tvångsmässigt av fysisk ångest. Inga tankar längre – bara ett fysiskt tryck över bröstet.
Naturligtvis har detta påverkat min uppväxt och tonårstid. När jag stötte på Anankes hemsida, mest av en slump, fick jag liksom svart på vitt vad det är jag faktiskt varit med om. Jag känner igen mig så mycket så det är inte klokt. Allting stämmer. Problemet är ju att man som drabbad skäms så mycket och det är därför det blir så svårt att söka hjälp. Mina tvångstankar har gjort mig ‘långsam’ – min utbildning har tagit längre tid, allt har liksom skjutits upp. Jag är nu 30 år, nyutexaminerad och sambo med ett barn på väg och allt gick bra till slut – just därför vill jag efterlysa mer kunskap om OCD inom vården. De flesta kuratorer/psykologer jag träffade som tonåring hade ingen aning om vad mitt problem var. Hade de haft de hade jag och många andra kanske haft det mycket lättare.
Tack för att ni finns, Ananke!
Sara
