Vadå tvångstankar?

Dessa outtalade tankar är tänkta och nedtecknade av Jakob.

Tvångstankar eller Obsessions, som det heter på engelska vad är det egentligen?

Ordet obsession har även formen obsessed, som närmast betyder besatt och obsessive, som skulle kunna översättas till tvångsmässig. Jag har på denna nätplats försökt lansera ordet Otanke där O kan ha många betydelser; Ovälkommen, Oönskad, Okontrollerad, Otrolig, Oväntad, Omedveten, Oanständig, Otäck. Jag Ogillar betäckningen tvångstanke eftersom det enligt mitt sätt att se inte alls är fråga om tvång i den betydelsen som finns i ordet tvångshandling eller tvångsritual och att det vid eventuell behandling med kognitiv beteendeterapi är viktigt att inse skillnaden.

En Otanke i sig själv är enligt mitt sätt att se inget problem. Om jag råkar tänka "Jag kanske får AIDS eftersom jag rörde toalettstolen", "Jag önskar att mina barn skulle få AIDS.", "Jag skulle vilja våldta mina barn.", "Jesus är en djävul." eller något annat Obehagligt, Obscent eller Ovanligt så är ingen skada skedd så länge jag inte "gör något åt den". Vi människor kan tänka vad som helst, det är det som gör oss till skapande varelser. Dessa tankar ligger bortom vår medvetna kontroll, de bara poppar upp från ingenstans. Det som jag tror är avgörande är hur vi bemöter och värderar dessa otankar. Om vi börjar kritisera oss själva för att tänka "onormala", "felaktiga", "farliga", eller "syndiga" tankar och frågar oss sjäva "Varför tänker jag så här?" (Psykoanalytikerns favoritfråga) och kanske svarar "för att jag är en ond människa" eller "för att jag innerst inne vill att detta skall hända" eller "jag måste göra något för att inte detta hemska ska inträffa" så lär vi sanrt känna oss obehagliga till mods. Kan vi sen hitta på något för att lindra obehaget t.ex. tvätta oss, kontrollera handgripligt eller med hjälp av upprepade frågor, genom att tvinga oss att tänka andra "goda" tankar och detta fungerar så att obehaget minskar, så är risken stor att vi utvecklar ett beroende.

Kan vi bemöta våra otankar med ett konstaterande "Oj, där kom en ovanligt, oväntad och obehaglig tanke igen, men det är inte mycket jag kan göra åt den saken" så kan det vara lättare att stå ut.

Detta är så vitt jag förstår det som KBT-terapeuterna på sitt språk kallar "kognitiv intervention" eller "kognitiv begreppsbildning". Det går ut på att skilja på mig (min sanna identitet) och min sjukdom, mina otankar. Att verkligen ta till sig detta synsätt kan förhoppningsvis vara skuldbefriande och förebygga ångesttoppar.

Det som enligt KBT-terapeuten Ulf Sterner är drivkraften och upprätthållaren av tvångssjukdomen är just den ångestlindring, som tvångsritualerna ger upphov till. Att på detta sätt "fixa" sin egen ångest leder till ett beroende, som förstärks av att det fungerar på kort sikt.

För en människa som under lång tid utvecklat ett sådant dysfunktionellt (=icke fungerande i avseende att det tar alltför lång tid att utföra ritualerna) beroende eller dysberoende går det inte att bara prata bort med logiska resonemang. För att lösa upp beroendet krävs en erfarenhet av att bryta det tvångsmässiga ritualiserandet och att uppleva att ångesten eller obehaget går över även utan ritualer.

Motivation är här nyckelordet tror jag. Man måste vara tillräckligt utled på att fastna i tvångsritualerna för att var beredd att pröva ett alternativ. Hopp och kärlek till sig själv och andra är också viktiga ingridienser liksom tro på att ett tillfrisknande är möjligt med hjälp av andra. Här tror jag att anhöriga har en viktig roll. Vi påverkas av sjukdomen, som sätter stor press på hela familjen. Kan anhöriga acceptera att sjukdomen finns och att den inte är någons fel så kan vi möjligen sluta att anklaga oss själva och varandra och flytta fokus från den "sjukes" agerande till vårt eget.

  • På vilket sätt underlättar eller förstärker jag den sjukes ritualiserande?
  • Svarar jag på tvångsmässiga frågor om och om igen för att undvika oro/ångest/vrede?
  • Försöker jag argumentera bort otankarna eller dess innehåll med logiska resonemang?
  • Kan jag acceptera att familjen påverkas av en sjukdom som jag inte kan bota?
  • Kan jag förändra mitt eget beteende i förhållande till sjukdomen i stället för att försöka förändra den sjukes eller andra familjemedlemmars?
  • Kan jag skilja på personen och sjukdomen?
  • Har jag någon utanför familjen att dela mina egna tankar och känslor med?

Allmänt sett tror jag att en accepterande och kärleksfull hållning till sig själv och Livet utan alltför strikta krav på att uppfylla en "normal" mall med snäva gränser är välgörande för ett tillfrisknande från detta och andra dysberoenden.

Jakob

ANANKE VID SÖDRA ÖSTERSJÖN