Att jämna ut.

Denna berättelse har jag fått via epost till

ananke@telia.com

Du är välkommen med Din!

Jag minns inte hur det började men jag minns hur det slutade. Första gången. Jag och min mor var och hälsade på hos min moster, möjligen tillsammans med andra mostrar. Jag var i tio års-åldern, tror jag. Jag kan inte säga det säkert men det bör ha varit där omkring. Min minnesbild från tillfället säger mej att jag satt i en stol placerad någorlunda mitt i rummet.

 

Det hade utvecklat sig så långt att hela min kropp var i rörelse. Mer eller mindre. Antagligen var det bara jag själv som märkte det. Jag var i frenetisk verksamhet. Mina fingrar spelade en tyst melodi mot mina lår och mina fötter och armar följde med på sitt sätt.

 

Jag minns alltså inte hur det började, eller när. Vet inte i vilken ålder. Ingen mer än jag visste att det överhuvudtaget pågick något. Utåt sett såg det antagligen bara ut som om jag satt och tänkte på något som tioåringar tänker på när dom sitter hos släkten och har tråkigt. Men inom mej bubblade det av saker.

 

Det hade börjat med att jag kände att om jag slog min högra tumme mot mitt lår, eller något annat, så måste detta kompenseras av att även min vänstra tumme slog mot något. Om jag rörde vid något med min vänstra tumme så var jag tvungen att röra vid något även med min högra. Jag behövde inte röra vid samma sak. Det var inte det viktiga. Det viktiga var att bägge tummarna rörde vid något och det blev också viktigt att kraften i rörelsen blev slika stark för bägge två. Annars fick jag göra om det.

 

Om jag tryckte hårdare med höger tumme än med vänster så fick jag trycka om med vänster tumme för att jämna ut styrkan så att det blev lika för bägge. Men då uppstod problemet att jag hade tryckt två gånger med ena tummen och bara en gång med den andra. Då måste det också kompenseras. Sen kunde man försöka räkna ut om det jämnade ut sig mellan tre lösa tryck och ett hårt. Det kunde bli många variationer och det tog lång tid innan man kom så långt att jämvikt hade uppnåtts.

 

Det där spred sig sedan när jag upptäckte att tummarna hade fått sin jämnvikt men dom att dom andra fingrarna ju hade blivit lämnade utanför. Det krävdes att dom också fick sin beskärda del av kakan. I och med denna insikt så var alltså snart alla fingrarna involverade i försöken att bringa jämvikt i det hela. Nu hade variationsmöjligheterna blivit många. Man kunde råka trycka för löst med ringfingret på vänster hand och då fick man börja om igen. Fast då hade man två tryck med vissa fingrar och inga på resten och gjorde man sen fel med lillfingret under nästa försök så hade man tre på vissa en på någon och inget på nåt annat finger och man trasslade snart in sig i det hela.

 

Tårna ville också vara med i leken efter ett tag. Där var det svårt att utöva individuellt tryck med t.ex. någon av dom mittersta tårna så man fick utfärda en slags speciallicens för tårna. Dom fick lov att trycka alla på en gång. Var fot för sig. Naturligtvis måste styrkan i tryckandet vara av samma slag som varje enskilt finger. Annars fick man börja om. Möjligheterna att göra fel växte.

 

Munnen blev inblandad. Den kunde man dra åt vänster och åt höger. Vänster och höger jämnade ut varann. Man kunde böja överläppen mot näsan och då följde det sig naturligt att man drog underläppen ner mot haka för att jämna ut det.

 

Vänster axel kunde lyftas och sänkas och det kunde höger också. Det ena jämnade ut det andra. Knän kunde föras mot varann och isär. Det jämnade också ut sig. Faktum är att man kunde göra något med så gott som varje del av kroppen som kunde jämnas ut med någon annan rörelse. Med allt detta i åtanke så kan man börja föreställa sig hur upptagen jag var just då i det där rummet, på den där stolen hemma hos min moster. Jag var upptagen med att jämna ut saker och ting.

 

Enligt vad jag minns så var det då och där som jag beslutade mig för att det fick få vara slut på det. Dom där "grejerna" måste upphöra! Jag minns inte längre hur lång tid det tog för mej att bli kvitt det. Min minnesbild säger mej att det tog slut då och där. Det är möjligt att jag minns fel. Vad jag minns, tror mig minnas, är att det måste ha gått åt en ordentlig portion energi. Den enda tendensen som stannade kvar var en antydan till att föra överläppen upp mot nästippen i en snabb rörelse. Annars har jag inget minne av att dom andra grejerna stannade kvar. Det verkar som om det mesta försvann. I varje fall minns jag inga tillfällen av tvångsritualer under resten av min uppväxttid.

 

Tvånget återkom i dom senare tonåren. I förändrad form. Försvann sen igen bara för att återkomma i 35-årsåldern. Det kunde vara saker som att kuddarna måste vändas på ett visst sätt innan jag la mig. Handtaget till ytterdörren måste tryckas ner tre gånger. En viss bön måste bes exakt korrekt, ord för ord. Hostningar. Nån avledande ramsa som kunde tänkas. Och så vidare. Det kommer och går lite, det där. I stunder av stress blir det värre. Katastroftankar med ångest kommer in allt som oftast och då måste dom neutraliseras med vissa andra tankeramsor.

 

Jag behandlades med Cipramil för några år sedan. Kombinerade med samtalsterapi. Gick ganska bra och blev nästan symptomfri. Slutade med Cipramilen efter två år. Så småningom återkom vissa delar av tvånget. Ligger på en lägre nivå nu än innan men är ändå besvärligt. Skall nu inleda behandling med Zoloft. Är också ganska envis och hyser gott hopp om att kunna få bukt med det värsta.

 

Kenneth.

ANANKE VID SÖDRA ÖSTERSJÖN