I november

Ditt trötta ansikte vilar i det framrusande gråvita landskapet.

Granarnas konturer har suddats in i dimman.

Allt är rofyllt, stilla men rusar ändå förbi.

Ögonblick av stillhet dyker upp och försvinner,

till det lugna dunket av hjulen mot rälsskarvarna.

Likt ljusa andeväsen står småbjörkarna i sin skrud av rimfrost.

Det är oerhört vackert!

 

Fälten har så många olika frisyrer och färger:

Några är välkammat kortklippta med fina mönster i svagt grönt.

Andra är vildare, fluffigare:

Gult gräs i små tuvor lyser igenom det vita pudret.

Ytterligare några har djupa raka plogmönster i mörk brunt,

med bara svaga sockerstänk av vitt.

 

På en ljusbrun grusväg löper de invanda spåren par om par

runt kurvan och in mellan granarna.

Plötsligt glesnar skogen upp i en liten myr,

där bara enstaka smala tallar står kvar med en liten grön tofs i toppen.

 

Här finns så mycket att se!

Men ögonen är trötta

och orden finns inte alltid till hands.

Mina ord för det jag ser.

Kan de ge min bild till dig?

Kan du se det jag ser för min inre syn?

Jag ser dig!

 

När jag ska beskriva den vita rimfrosten på allt jag ser

blir det tjatigt att skriva:

“Det är vitt och det är vitt och det är vitt. . . . “

 

I verkligheten är allt det vita inte alls tjatigt,

utan bara vackert.

Jakob

ANANKE VID SÖDRA ÖSTERSJÖN!