Helenes berättelse.

Denna berättelse har jag fått via epost till

ananke@telia.com

Du är välkommen med Din!

Det började så tidigt jag kan minnas. Jag hade kanske precis lärt mig att räkna. Då skulle det alltid vara TRE av allting. Jag skulle känna tre gånger på allting, eller lukta på något tre gånger. Jag minns att jag tänkte att det finns nog inte någon annan i hela världen som måste göra allt tre gånger. Jag var nog inte mer än fyra år kanske...

På mellanstadiet höll jag på med blinkningar med ögonen, jag var tvungen att knipa ihop ögonen hårt, och det fick inte bli "fel" på något sätt. Jag höll på med en hel del sådana saker men jag fungerade ändå rätt normalt. Jag klarade skolan fint, umgicks med kompisar och hade många intressen.

På gymnasiet blev det dock nästan outhärdigt. Jag höll på med något varje sekund. Knep ihop ögonen, rörde på huvudet m.m. på speciella sätt. Det hela fick ju göras utan att andra märkte det. Men det var nog vid den tidpunkten vissa människor började påpeka att jag var nervös. Jag kunde inte längre klara skolan på ett tillfredställande sätt. Jag träffade på gymnasiet en kompis som höll på likadant och det hade vi väldigt roligt åt, vi kunde skratta åt det ihop, samt berätta om våra "ryck" för andra kompisar. De andra menade att vi påverkade varandra att hålla på som vi gjorde men så var det inte alls, utan vi hade lidit med detta länge var för sig. Några av de andra ungdomarna vi kände hade en del obetydliga "ryck" för sig så visst förstod jag att det inte var helt ovanligt.

Jag började läsa om det och tog reda på en hel del fakta.

Plötsligt så blev det mycket bättre en ganska lång period, men så kom det tillbaka.

Som vuxen har mina problem blivit ganska avancerade. Jag har periodvis en massa krångliga problem jag måste tänka ut svaret på. Jag måste också koncentrera mig på hur olika känslor känns, tex få fram en känsla och koncentrera mig på den.

Det är totalt onödigt och så fruktansvärt energikrävande. Jag tror inte att något hemskt kommer att hända om jag struntar i det, men det måste ändå göras. Har jag inte tid att göra det på en gång så kan jag spara det till kvällen.

Jag kollar också sådant som spisen, att dörrar är låsta m.m. flera gånger. Jag är dessutom mycket rädd för cancer.

 

Jag har sedan jag hittat er sida bestämt mig för att nu ska jag sluta med detta. Jag försöker ignorera impulsera som kommer och jag lyckas "sådär." Jag har börjat fundera på att skaffa någon medicin.

Jag är idag utåt sett en mycket välanpassad tvåbarnsmamma som troligen ser ut att må mycket bra. Jag är sambo, har arbete och trivsam bostad. Det är bara jag som vet hur jag periodvis lider av detta. Jag tycker att sjukdomen förstört delar av mitt liv

Helene

ANANKE VID SÖDRA ÖSTERSJÖN