Tankarnas fånge

Detta är en avskrift av en artikel införd i Helsingborgs Dagblad 970406.

Texterna är skrivna av deras medicinske nyhetsreporter Suzanne Holmberg och hon har copyright på dem.

Illustrationen är gjord av frilansande Maria Jönsson och hon har copyright på den.

Vi tackar för deras tillstånd att lägga ut text & bild här.


Föreställ dig att din hjärna har tagit kontrollen över din tillvaro. Att den ständigt drabbar dig med tankar som väcker obehag. ångest, äckel.

Tankar som du inte lyckas mota bort hur du än anstränger dig. Att den rutinmässiga kontrollen av att spisen är släckt spårar ur och blir till en besatthet.

Du kan inte släppa tanken på brand, eller översvämning. Eller att du är nybliven förälder och ständigt grips av omotiverad skräck för att du ska skada din baby. Eller att du är smutsig eller smittad av någonting och inte kan sluta tvätta dig.

Det kallas tvångssyndrom. det är tvingande tankar som leder till tvingande handlingar som den drabbade upprepar likt ritualer.

Så många människor drabbas att sjukdomen passerat gränsen för kriteriet folksjukdom med råge.

Psykiatrin räknar med att upp emot två procent av befolkningen lider av tvångssyndrom.

Gubbe

Innehåll:

Onda tankar smittar av sig

30 års kamp med demonerna

Om sjukdomen

Tvättar allt, alltid

Drömhuset blev en mardröm

 


Onda tankar smittar av sig.

Kajsa är 36 år, gift och mamma till en flicka på fyra och en pojke på ett. Hon är välutbildad och har ett högt kvalificerat jobb i sjukvården. Hon ser ut som vilken ung, välfungerande kvinna som helst.

Men inom sig bär hon på ett helvete.

Hon lider av tvångstankar. Tankar som är så nattsvarta och skrämmande att hon inte kan uttala dem högt, inte beskriva, inte ens för sin läkare.

-Det är möjligt att min man ser att jag har problem.

-Men ofta plågas jag inte så mycker av det när jag är bland människor, bland folk som inte känner mig. berättar hon.

Kajsas värsta stunder är de av ensamhet och när hon är omgiven enbart av sin lilla familj.

Då kommer marorna, som inte är som drömmar av bilder, utan tankar av ord och meningar.

-Det är tankar som jag helt enkelt inte vill ha med att göra. Det är så svårt att förklara på ett enkelt sätt utan att folk tror att man är helt från sina sinnen.

-Jag tänker ofta att som jag är, normal nu när jag var heltokig för bara en stund sedan, hade de vetat hade jag aldrig fått jobbet jag sökte.

Hon försöker förklara hur det är att drabbas av tvångstankarna och liknar situationen vid det där fenomenet med att man hör en melodi i radion, en melodi som envist hänger kvar i huvudet, man blir inte av med den.

Föreställ dig att det i stället för en glad trudelutt är mörker och ångest som envist surrar i ditt medvetande.

Kajsa har hittat på knep. "magiska ritualer" för att försöka mota bort marorna. neutralisera tankar som hon själv beskriver det.

-Jag måste koncentrera mig på tankarna. repetera dem om och om igen. Jag spänner mig fysiskt, drar högljutt efter andan så jag förstör stämbanden, hoppar och har mig.

-Efteråt är jag lika trött och svett som efter ett hårt gympapass.

Hennes tvångstankar har flera sidor. de drabbar inte enbart hennes egen kropp och själ. de har praktiska konsekvenser som är svåra att hantera.

Om hon är på färd med något praktiskt när de svarta tankarna kommer över henne grips hon av övertygelse om att det onda fastnar på det hon har i händerna och kommer att drabba till exempel hennes barn.

Att laga eller sy knappar i barnens kläder är näst intill omöjligt. Kommer en ond tanke när hon syr, måste hon riva upp sömnaden. Kommer en ond tanke när hon planterar om blommorna, måste hon göra om planteringen gång på gång.

-Det måste bli rätt. kännas rätt, försöker hon förklara.

-Men jag har slutat plantera blommor, jag klarar inte av det.

Kajsa minns inte när de svarta hjärnspökena först började dyka upp.

-Men det var -91 som det började bli mer speciellt och det här året jag har varit mammaledig har varit hemskt.

-Att börja jobba igen är min räddningsplanka.

Trots allt har hon en liten gnista hopp om att bli bättre.

Medicinen hon fått har hjälpt henne med depressionen.

Sakta. mycket sakta, ska terapin lära henne att ta kontrollen över marorna.

Innehåll


30 års kamp med demonerna

Eva är 55 år, har två döttrar och en man som aldrig gav upp. trots 30 års obeskrivbart lidande av Evas tvångsföreställningar.

Eva berättar om laddade relationer till familj och släkt. om dyrköpta erfarenheter i den desperata jakten på hjälp, om dramatiska uppbrott och tankar på självmord.

Men också om ett äktenskap som satts på hårdaste prov och hållit. Och om att demonerna går att tämja.

-Jag kallar det fläckar.

-Vad det än är som inte är perfekt, minsta repa eller mista i någonting. En fläck.

-Jag tror att jag har varit sjuk sedan jag var mycket liten.

-Det fortsatte i skolan. allting skulle se perfekt ut. Jag skrev om uppsatserna flera gånger för att skrivböckerna skulle vara perfekta.

Eva fortsätter sin berättelse om lägenheten som familjen måste lämna när hennes besatthet av perfektionen gjorde att hon till slut rev sönder tapeterna.

-Jag hittade en liten. liten skråma i badkaret och ville ha ett nytt. men det fick jag inte.

-Då tog jag en gaffel och skrapade badkaret tills det var så repigt att det måste bytas.

-Samma sak med diskbänken.

Men det hjälpte inte. Eva hittade hela tiden nya "fläckar", i golv, väggar, mattor . . . Hittade hon inga drevs hon att åstadkomma dem, tills miljön blev henne outhärdlig.

-Jag rev sönder tapeterna och sa att jag måste härifrån.

-Vi måste bygga ett hus.

Evas mani gjorde henne fullständigt isolerad. Ena dottern bodde hos sin mormor. Hennes man vågade till slut inte komma in i sitt eget hem.

-Han sov i bilen, i uthus och sedan vi byggt ett uterum sov han i det , berättar Eva.

Rädslan för att få perfektionen förstörd av "fläckar" gjorde att Eva sonika kastade ut släktingar som hälsade på för att få se det nya huset. Alla tyckte att hon var både elak och konstig.

Själv förstod hon att hon led av någonting hon behövde hjälp med. I åtta år gick hon till psykolog och hon har sökt olika former av terapi.

-Psykologerna rotade i min barndom och trodde att jag hade varit utsatt för incest. De fick mig att anklaga min gamla mor som jag var förfärlig mot.

-De ville att jag skulle skiljas. men det ville inte jag. "Gubben är rätt okey ändå", tyckte jag.

-Jag åkte till ett terapihem där man skulle skrika för att få ut sin ångest. Jag skrek tills jag kräktes. Där fick jag höra att allting var min pappas fel, att han hade gjort mig till invalid.

Allt misslyckat sökande efter hjälp gjorde till slut Eva så desperat att hon försökte ta sitt liv.

Så kom vändpunkten.

Hon kom av en slump över en tidning där hon läste om en person med tvättmani och om patientföreningen Ananke. Via Ananke kom hon i kontakt med Janerik Nawrin och började så sakteliga ta kontrollen över sitt tvångsbeteende.

-Jag brukar säga att jag var 52 år när jag började leva.

För ett och ett halvt år sedan, på den 30-åriga bröllopsdagen, flyttade hennes man in i deras hem igen.

-Då var det trettioåriga kriget slut, säger Eva och skrattar.

Överhuvud taget har hon nära till skratt, säger att hon till och med kan skratta åt fläckarna.

Försoningen med familjen, med döttrarna, med modern som är 87 år och med systern stärker också.

-Familjen har förstått att jag lider av en sjukdom, att jag inte är den satkärring som jag burit mig åt som. Nu kan vi leva med det, vi kan tackla det.

Evas man Bengt lyssnar och nickar instämmande när Eva berättar om hur de båda under alla år ville leva tillsammans, men inte kunde.

-Samtidigt fick jag inte ihop att hon kunde vara fullständigt normal om vi till exempel var ute på en dans. Det var som att vända på en hand.

Och Eva säger att den dagen hon fick ett namn på sjukdomen, blev den lyckligaste i hennes liv.

Innehåll


Om sjukdomen

Sjukdomen är lika vanlig bland män som bland kvinnor. Hos de flesta debuterar den i vuxen ålder, hos en tredjedel börjar symptomen redan i barndomen.

Brist på kunskap har gjort att man länge trott att missförhållanden under barndomen utlöste tvångssyndrom hos den vuxne.

Nu har man lärt sig bättre. Exakt vad som försiggår i hjärnan är forskarna inte klara över. Men allt mer pekar på att personer med tvångssyndrom har en förändrad ämnesomsättning i vissa specifika områden i hjärnan. Mycket tyder också på att brist på signalämnet serotonin spelar en avgörande roll.

Med en kombination av moderna läkemedel som hjälper till att återställa serotoninbalansen och beteendeterapi, kan psykiatrin i dag hjälpa människor med tvångssyndrom tillbaka till normala liv.

Överläkare Janerik Nawrin på psykiatriska kliniken i Kristianstad har specialiserat sig på just tvångssyndrom.

-Vi börjar med att ge patienterna antidepressiva läkemedel och sedan fortsätter vi med beteendeterapi, berättar han.

-Vi är också mycket noga med att informera mycket grundligt, både patienter och anhöriga. Beslutet om medicinering ska fattas tillsammans med patienten.

Han påpekar att depressioner så gott som alltid följer på tvångssyndrom. För att patienten ska kunna ta itu med tvångstankar och beteende måste man börja med att komma till rätta med depressionen. Men man har också funnit att de antidepressiva mediciner som stimulerar produktionen av serotonin och i vissa fall också noradrenalin, en signalsubstans i de sympatiska och centrala nervsystemen, kan påverka tvångssyndrom.

Beteendeterapin ska hjälpa patienten att återta kontrollen. Lite i taget utsätter terapeuten patienten för situationer som utlöser tvångstankarna och driver patienten till tvångsbeteendet. ritualerna.

Till exempel Kajsa kan få ett par av sina barns kläder där en söm gått upp eller en knapp fallit bort. Hon ska lära sig att laga en gång för alla, att inte ge upp och slänga kläderna för att köpa nya.

-Vitsen är att patienterna inte får göra sina ritualer, utan lära sig att ångesten ger med sig av sig själv.

Succesivt ökar man graden av svårighet i dessa "exponeringar" fram till den dag patienten känner att "nu är det jag som bestämmer".

Så många som åtta av tio blir helt hjälpta. Men det tar tid, lång tid. Och det kräver en hel del av omgivningen också, av kunskap och av förståelse.

Innehåll


Tvättar allt, alltid

Tvångssyndromet är ett oerhört lidande för den sjuke. Men det är också ett minst lika stort lidande för de anhöriga.

Hanna är nära till fråten när hon berättar om sin 30-åriga dotters helvete. Dottern lider av våldam rädsla för baciller och mani att tvätta.

-Hon var fjorton år när det blommade ut, efter en svår halsfluss.

-Hon blev plötsligt rädd för så väldigt mycket, hon tvättar sig kanske hundra gånger om dagen.

-Hennes ångest att allting inte är rent nog är så stor att tvättmedel och diskmedel inte räcker mer än högst en vecka.

Hanna har försökt få hjälp åt sin dotter, sökt läkare efter läkare, ingen har trott på Hannas berättelse.

-De bara avfärdar det hela med att hon hittar på för att slippa arbeta.

Först för några år sedan tack vare kontakt med patientföreningen Ananke väcktes en strimma hopp. Men den är liten. Som om Hannas dotter inte led tillräckligt, reagerar hon allergiskt mor medicinerna som kunde hjälpt henne en bit på vägen.

Hannas dotter lever ett så gott som helt isolerat liv.

-Åka kollektivt är omöjligt för hon kan inte sitta där någon annan suttit eller ta i någonting som andra rört vid.

-Hon till och med sitter på tidningar i min bil.

-Det senaste är att när jag ringer hem till henne så tar hon telefonluren med en bit hushållspapper.

Också veckotvätten är ett maratonlopp med omtvätt efter omtvätt.

-Det kan ta tolv timmar, om jag inte varit med hade den säkert tagit sjutton timmar.

Omgivningens fördömande, bristande kunskap om att Hannas dotter är sjuk, har drabbat familjen.

-Hon har alltid haft hela släkten emot sig, alla har alltid tyckt att hon är konstig, säger Hanna.

-Många har sagt till mig att ge henne ett ordentligt kok stryk som hon bär sig åt. Men herregud, hon är ju sjuk.

Men att hon skulle vara arbetsskygg går inte Hanna med på. Hon berättar att hennes dotter trots sitt handikapp genomgått högskoleutbildning och lyckades få ett bra jobb hon trivdes med på bibliotek. Men anställningen var tidsbegränsad och förlängdes inte när den gick ut. Det tog hårt på Hannas dotter.

-Men det värsta av allt är oförstående läkare.

Innehåll


Drömhuset blev en mardröm

Lennart är 55 år, akademiker, har ett socialt stadgat och väletablerat liv. Ingen kan ana att han i mer än tio år led av ett tvångssyndrom som dessutom nästan förvandlade honom till alkoholist.

Han var lite över 40 år när han drabbades och det som utlöste sjukdomen hos honom var en allvarlig olycka i den nybyggda sommarstugan.

-Vi hade förverkligat vår stora dröm. Vi hade byggt ett sommarhus.

-Den sommaren drabbades huset av en allvarlig översvämning. Vi reparerade, jag deltog med liv och lust i arbetet, men det kostade mycket pengar.

Till en början märkte Lennart inte av att han själv hade tagit skada av olyckan. De första symptomen kom året efter.

-Då började tankarna gnaga. Tänk om allting inte är helt rätt. När vi körde till stugan växte skräcken ju mer vi närmade oss. Hur ska det se ut?

Tvivlen på att reparationen hade blivit ordentligt utförd ledde till att Lennart började riva upp golv för att kontrollera att det inte fanns fuktskador. När han inte hittade någonting i golven fortsatte han med taket, han till och med lade om det för säkerhets skull.

-Det var fasansfullt, jag måste kontrollera allting som hade med vatten att göra.

-Tvånget fortsatte med villan hemma.

-Blåste det lite grand när det regnade och det råkade komma in en regndroppe blev den en ocean för mig.

-Regniga nätter kröp jag omkring i isoleringen, i pyjamas, lyste med en ficklampa och kände, överallt.

Han fick för sig att det kunde vara stopp i stuprännorna och började systematiskt att spola genom dem med högt tryck tills vattnet sprutade ur dem. Han kontrollerade det vattenburna värmesystemet in absurdum.

-Vi reste till Alperna en gång om året. Då ringde jag hem varje dag och bad grannen företa kontrollerna. Vi hade astronomiska telefonräkningar när vi var på resa.

Lennart berätyar om sitt tvång som mer än en heltidssysselsättning. Ändå har han lyckats att både sköta sitt arbete och vara föreningsaktiv på fritiden.

-Det är mycket arbete, det gäller inte bara att planera jobb och fritid, man måste planera tvångsåtgärderna också, säger han.

Tvångsåtgärderna planerade han in där han kunde ta rast från jobbet. Han hade räknat ut precis hur lång tid ett visst kontrollmoment tog för att kunna passa tider, bokförde noggrant kontrollerna i skrivhäften och genomförde dem systematiskt.

-Jag var väl inte så förfärligrt deppad, jag var nog mer förbannad på mig sjölv, fortsätter han och talar också om läkare som gav honom "värdelösa piller" och säger i en krass ton att det ju finns andra, lättillgängliga, bedövningsmedel - alkohol.

För fyra år sedan stod Lennart inte ut med sin situation längre. Han sökte hjälp och fick den, lades han in på psykklinik och fick antidepressiv medicin.

-Medicinen hjälpte väl inte så mycket mot tvånget, men det skapade trygghet att äntligen få tala med någon som begrep vad det var fråga om.

Nu har Lennart fått kontroll över sig själv, avvecklat dagböckerna med kontrollprotokollen och är dessutom aktiv i patientföreningen Ananke.

-Med mitt arbete umgås jag med mycket människor och har lärt mig att se om tendenser till tvångsbeteende börjar dyka upp hos någon.

Innehåll

ANANKE VID SÖDRA ÖSTERSJÖN