Tvångssyndrom en inlärd och biologisk sjukdom.

Denna text har jag fått från en amerikansk epostlista för personer med tvångssyndrom. Den är författad av en Jonathan Grayson, Ph.D.

Jakob

Till alla:

Jag har sett många frågor och förvirring gentemot mitt svar om de inlärda och biologiska komponenterna hos tvångssyndrom -- Jag hoppas att detta ger svar på de flestas frågor.

 

1: Tvångssyndrom är en bilologisk och inlärd sjukdom. När jag säger detta menar jag inte antingen eller, jag menar bådadera. Man måste ha den biologiska delen för att sätta igång inlärningen. I detta avseende är det en sjukdom som inte är någons fel, ingen människa väljer att träna sig själv till elände. Vad gäller den biologiska delen, tänk på den som tre saker: a) en ökad känslighet för osäkerhet. Obehag inför osäkerhet är en normal mänsklig reaktion. Vid tvångssyndrom tror vi att tröskeln för detta gensvar är sänkt så att du känner mer oro för mindre osäkerhet; b) vi har en medfödd drift att tycka om att avsluta saker -- vid tvångssyndrom kommer inte känslan av avslutning så lätt, så att när något är gjort finns inte känslan av avslutning där. Detta betyder att du vet att något är gjort och samtidigt har du inte den rätta känslan; c) kroppen är bättre på att lära sig undvikande gensvar.

 

Allt detta betyder att när tvångssyndromet först slår till känner man sig orolig över vad det nu är och du vet inte vad som händer. Ofta är den inledande oron inte överväldigande, ibland är den det. I alla händelser så vet personen vid denna tidpunkt ingenting om tvångssyndrom, ingenting om beteende terapi och även om de gjorde det kunde de aldrig förställa sig att det skulle kännas så dåligt som det gör. Så vad är deras gensvar? Att göra sig av med oron genom undvikande eller någon mindre ritual ( Jag säger mindre eftersom folk sällan går från ingen handtvätt till fem timmar om dagen -- men jag är medveten om att det alltid finns undantag). Tyvärr lär de sig nu, eftersom de inte vet bättre, sin egen form av tvångssyndrom. Om vi på något magiskt sätt kunde inse att deras biologi gjorde detta och ge dem medicin genast, skulle det inte behövas någon beteendeterapi, eftersom de inte skulle ha lärt sig något gensvar. Men för de mesta händer inte detta och som ett tillägg till låt oss säga en överkänslig utlösare av osäkerhet, utvecklar nu individen inlärda gensvar på rädsla. Detta innebär att våndan för oavsiktliga exponeringar, föjd av våndan för endlösa ritualer gör det utlösande stimulit (t.ex. tankar, nedsmutsning etc) skräckinjagande. Inlärda gensvar svarar inte på medicinering.

 

Detta för mig till en annan punkt. Kroppen behöver inte alltid vara i det biologiska tvångsstadiet, för några är det konstant, för andra vrider det och vänder sig, för andra kan det försvinna under år -- många många år -- jag kommer tillbaka till det.

 

2 Behandling.

Behandling är inte en fråga om medicin eller beteendeterapi. Konservativ behandling är bådadera.

 

För de som blir bättre av enbart medicinering. Är du helt symptomfri? Om inte skulle Kognitiv Beteendeterapi hjälpa dig. Om du hör till den minoritet som är symptomfri med enbart medicin så beror det på föjande. Medicinering påverkar biologin och för många blir det en 30 -50% symptomreduktion. Vi tror att för några människor är denna minskning tillräcklig för att de ska kunna vesäntligen göra beteendeterapi på egen hand utan att inse det. I grunden är återlärandet av normalt liv möjligt, nu när biologin är under kontroll.

 

För de som inte blev hjälpta av medicinering. Min första fråga är om medicineringen hjälpte mot depressionen. Om det är fallet så fungerade den faktiskt. Ofta är den inlärda komponenten av tvångssyndrom så kraftfull att den sätter sig över den medicinska hjälpen. Å andra sidan sätter den sig inte över den antidepressiva effekten. (Jag har ingen bra förklaring till varför det är så). Kognitiv Beteendeterapi är nödvändig. Om du inte hade någon nytta av medicin, inte ens en antidepressiv effekt, så hör du till gruppen för vilka inte den rätta medicinen eller kombinationen ännu har hittats. Alla svarar individuellt på medicinering, så olika mediciner påverkar olika människor olika. Kognitiv Beteendeterapi är ändå den bästa hjälpen för dig under tiden, som vi hoppas kunna finna en bra medicinkombination för dig.

 

För de som blir bättre av bara Kognitiv Beteendeterapi. Som har nämnts tidigare så är det så för några att deras kroppar inte alltid är i ett biologiskt tvångsstadie. Om din kropp inte är det sä kommer bara Kognitiv Beteendeterapi att fungera, men det betyder inte att du inte vid någon framtida punkt kommer att behöva medicin.

 

Tillslut, vad gäller den inlärda delen, ska jag påminna alla om att det finns tre kritiska komponenter. Den första två känner alla till, exponering och responsprevention. Den tredje är ett beslut som gör behandling möjlig : att besluta att ditt mål är att leva med osäkerhet. Man kan inte leva med osäkerhet bara genom ett beslut, men man kan besluta att lära sig att göra det. Det är som att bo i Kristianstad och besluta sig för att åka till Stockholm. Beslutet får dig inte dit men det påbörjar processen. Om du inte tycker om osäkerhet så kom ihåg, ett av problemen är att du är för smart och kreativ för att vara säker: för varje logiskt svar finns det ett "tänk om". Målet för behandling är att leva med osäkerhet utan oro och ritualer; att vara fri. Jag hoppas att detta är till hjälp.

ANANKE VID SÖDRA ÖSTERSJÖN