24:e januari 1998

På natten till den 24:e slog Kung Bore till i Skåne och det var igenom ett gnistrande vackert vinterlandskap vi gav oss iväg över åsen ner till Malmö för att höra vad riksananke skulle lyckas åstadkomma. När vi lyckats forcera Scandic Hotels roterande glasdörr och smugit upp för den filtbeklädda trappan till tredje våningens konferensavdelning hittade vi en jättesal full med stolar. Efterhand som klockan närmade sig ett fylldes alla stolarna med åhörare.

Folke Engelbrektsson från Göteborg hälsade oss välkomna och sa att dagen skulle innehålla framträdanden av:

Därefter lämnade Folke över ordet till psykologen och beteendeterapeuten Lasse Koncke. Han började med en historisk återblick på beteendeterapins framväxt.

På sextiotalet var det någon, som märkte att om man ställer en hund i en låda, tänder en röd lampa och sen ger hunden en elektrisk stöt i golvet så kommer hunden att hoppa ur lådan för att undvika obehaget. Upprepar man detta några gånger så lär sig hunden snart att hoppa ur lådan så fort lampan tänds innan stöten kommer. Förväntningen om obehag, som den i sig ofarliga lampan utlöser leder till flykt.

Om man därefter tänder lampan men hindrar hunden från att hoppa ur lådan och inte ger någon stöt så lär sig hunden så småningom av med sitt flykbeteende.

Detta är grunden för det som på beteendeterapeutiskt fikonspråk kallas exponering och responsprevention.

Jag ställer mig tre frågor:

1. Beter sig människan, som en hund i detta avseende?

2. Vem/Vad kan få en människa att avstå från sitt flyktbeteende?

3. Vad skiljer människan från hunden?

Lasse berättade om en viss Salkovski, som har kompletterat det rena beteendeträningstänkandet med något som han kallar kognitiva interventioner. Detta var inte helt lätt att förstå innebörden av. Så vitt jag förstod så var teorin bakom ungefär så här:

1. Kalle har oönskade tankar om att han vill döda sitt barn.

2. Kalle tänker om sina oönskade tankar: Så här får jag inte tänka.

3. Kalle känner ett starkt obehag inför att ha tänkt någonting så hemskt.

4. Kalle hittar på olika ritualer för att kontrollera obehaget.

5. Kalles obehag lindras av ritualerna och därmed etableras ett “ritualberoende”.

6. Kalle tappar med tiden kontrollen över sina ritualer för och ritualerna i sig gör att han får svårt att klara av sitt vardagliga liv. Beroendet har blivit dysfunktionellt :

7. Kalle kan nu sägas ha ett Okontrollerat Ritualiserande Dysberoende vilket bara är ett annat ORD för tvångssyndrom.

Salkovski menar att de oönskade tankarna i sig är ett utryck för Kalles kreativitet.

Den kognitiva interventionen går ut på att göra Kalle medveten om sin omedvetna värdering i steg 2 och visa honom möjligheten att göra en annan värdering. Liksom all annan beteendeterapi så är det enkelt men inte lätt.

Efter Lasses ganska teoretiska och entoniga framställning ackompagnerad av handskrivna och delvis svårlästa OH-bilder blev det en välbehövlig tempohöjning när den skäggstubbige och moderiktigt klädde Pelle Sandstrak med intensiv blick och norskklingande dialekt entrade scenen.

Han höll en fartfylld, humoristisk men allvarligt bottnad show där han beskrev tvångssyndromets för och nackdelar i olika situationer alltifrån kaffeköp till sexakt. Vi fick många goda skratt men också ett bevis på hur svåra erfarenheter kan bli till användbara tillgångar.

Efter kaffepausen kom den lugne läkaren Torbjörn Werner med en OH-bild där det stod:

Tvångssyndromkliniken: Knacka åtta gånger innan ni går in!

Han sa att vi läkare kan inte göra mycket mer än att välja ett av sex preparat, som vi av erfarenhet vet kan dämpa tvångsproblemen. Anafranil/Klomipramin eller ett av fem s.k. SSRI-preparat: Fevarin, Seroxat, Zoloft, XXX eller XXX. Dessa mediciner är framtagna för att snabbt undanröja deppressioner.

Gemensamt för dessa mediciner är att de påverkar serotoninhalten i hjärnan och detta har visat sig ha samband med dämpade ångestnivåer, vilket leder till minskat behov av tvångsritualer. Hur det går till vet man inte. Gemensamt är också att de kan ge även andra mindre önskvärda konsekvenser som t.ex. Trötthet, svettningar, darrningar, förhöjd eller dämpad sexdrift, förhöjd eller dämpad matlust. Läkemedelsbolagen kan dock tillhandahålla diverse andra preparat för att fixa även dessa s.k. biverkningar.

Många människor har efter lång (flera månaders) medicinering upplevt plötslig symptomlindring. Om medicinen sätts ut kommer dock symptomen i de flesta fall tillbaka.

Mina kommentar blir:

Vilket val ställs en människa inför, som för första gången söker hjälp hos psykiatrin för sina tvångsproblem?

Vilken typ av tillfrisknande ger läkemedel respektive KBT?

Hur mycket har läkemedelsföretaget Solvay betalat för att hyra Scandic Hotels i Malmö konferensavdelning en lördageftermiddag och vad förväntar de sig i utbyte?

200 000 svenskar varav många inte får någon professionell behandling och som eventuellt kommer att välja en livslång medicinering där landstingen betalar allt utom 1300:-/år måste utgöra en intressant målgrupp för läkemedelsförsäljare.

Vilket beroende av sponsorspengar från läkemedelsföretagen har Ananke?

Kan man samtidigt vara fristående och beroende?

Mötet avslutades med diskusioner i mindre grupper under ledning av Janerik Nawrin, Torbjörn Werner och Lasse Koncke. Där sades säkert mycket intressant men det vet jag inte mycket om.

Vi körde hem till Kristianstad igen. Välinformerade var vi men var vi klokare?

Jakob

ANANKE VID SÖDRA ÖSTERSJÖN