Detta
tänkande utvecklades i det
gamla Storgrekland av filosofen
Parmenides, som var bosatt
i den grekiska staden Elea
i Syditalien. Det var den
första rationalistiska filosofin
i vår kultur (ratio; det
latinska ordet för förnuft
och tänkande). Parmenides
hävdade att det i första
hand är förnuftet som ger
oss den varaktiga kunskapen,
inte sinnena. Mellan den
här tidens "vara" och "tänka"
och vår tids "vara" (läs:
känsla) och "tänka" (läs:
förnuft) ligger 2 500 år
av filosofiska resonemang.
Författaren menar "att filosofen
inleder den utveckling i
det abstrakta tänkandet
som gör att tanke och syn
allt tydligare blir skilda
förmågor. I denna splittring
tar Parmenides parti för
tanken. Den kunskap som
sinnena förmedlar är osäker
och skiftande, i likhet
med de intryck på vilka
den (kunskapen) bygger."
Ambjörnsson skriver att
förändring och mångfald
är hotande eftersom de berövar
människan möjlighet till
intellektuell kontroll.
Slumpen
och Ananke
Filosofen
Empedokles (troligen 492-432
f.Kr.) levde på Sicilien.
Han fäste stor vikt vid
slumpen. Ambjörnsson menar
att eftervärlden haft svårt
att förstå att han omväxlande
talar om slumpen och det
som framstår som dess motsats,
nämligen nödvändigheten,
ananke. Grekerna talade
också om slumpens nödvändighet
och förebådade därmed den
tidiga läran om atomerna.
Den nödvändighet som kommer
till uttryck i naturens
regelbundenhet utesluter,
enligt författaren, tydligen
inte tillfälligheternas
spel. Han fortsätter "Människan
själv blir i detta perspektiv
en tillfällig varelse, hon
är ingen slutlig produkt,
de element av vilka hon
är uppbyggd kommer att lösgöra
sig ur varandra i växlingarnas
eviga spel. Det kan förefalla
som om hon i detta predikament
vore fångad i nödvändighetens
bojor. Samtidigt inbegriper
emellertid själva den labilitet
som utmärker situationen
en frihet, som dock inte
är evig utan hör till ögonblicket.
Människan är för Empedokles,
ett tillfällighetens barn."
Förvetenskap
och exitentiell problematik
De
olika teorierna som lanserades
för 2 500 år sedan var inte
bara föregångare till vår
moderna vetenskap, menar
författaren, utan också
inlägg och vittnesmål i
en existentiell problematik.
Pytagoréerna (Pytagoras,
500-talet f.Kr.) hade en
rad mycket konkreta livsföringsregler.
Man "skulle t.ex. inte bära
ring och akta sig för att
plocka upp något som fallit
ned från bordet. Men framför
allt skulle han eller hon
inte äta kött. Denna föreskrift",
menar Ambjörnsson, "hänger
ihop med att allt levande
ansågs vara besläktat och
att den mänskliga själen
vandrar mellan olika varelser."
Här kan vi ana den ansvarstyngda
personen som lider av tvångssyndrom
och den djupt existentiella
smärtan som drabbar den
som inte kan lita på sina
sinnen. Kanske måste varje
människa i viss mån "vandra"
2 500 år för att nå dit
vetenskapen nått idag. En
del av oss gör det lätt
(läs: slarvigt) och bekymmerslöst
medan andra blir överdrivet
noggranna och fastnar i
tvivel. Nu behöver lyckligtvis
denna vandring inte vara
i 2 500 år utan med hjälp
av kognitiv beteendeterapi,
som vilar på trygg vetenskaplig
grund, blir denna vandring
ofta fullt möjlig att genomföra
på några månader eller kanske
på några år.
Anita
Odell
[Till
Förstasidan] [Till
sidans topp]
